Femton procent bättre än alla andra

Jag förklarar för C var på Södermalm jag bor och att det kallas Bearnaisebältet eller Laddbältet.

Han frågar varför allt på Södermalm måste heta någonting.

”Kanske för att folk där är kreativa.”

”Kanske för att folk där har ett stort ego.”

Jag möter upp med några vänner. Vi stannar till sent på Snövit.

När jag var mellan tjugo och trettio stod alla och stirrade på varandra i klungor. Vi var lite bättre. Oklart på vad. De nya kör fritt mingel efter en öl.

Fastnar i samtal med en tjugoettårig musiker. Han pluggar, gör appar och tänker på livet.

Jag blir förvånad över hur mycket vi har gemensamt.

Ändå kompenserar jag för åldersskillnaden. Sorlet runt om oss är högt. Jag böjer mig fram och tycker mig höra honom säga ”aura-maxing”.

Jag hakar på direkt, nickar och upprepar ordet. Ber honom förklara vad ”aura-maxing” betyder för honom.

Men jag måst hört fel för han har inte sagt ”aura-maxing”. Bara jag som försöker för mycket.

Går till Robin Delselius bageri eftersom jag varit vaken sedan fem och de öppnar sju. Och för att Renstiernas gata så dags fylls av vattenånga från Bahnhofs serverhall i berget.

En handfull män äter frukost. Män som målar vägg, inte canvas.

Jag skriver på feelgoodromanen med C. Vet inte om det blir något.

Han har familj och fast jobb, ändå ligger jag på honom om att hålla ett högre tempo.

Vi skriver som en vikgubbe, fast vi ser vad den andra skriver. Fyller på omlott och turas om med de två berättarrösterna.

Jag är snabb på att döma ut det som inte fungerar i C:s texter. Vilket är det mesta. Antingen är rösten fel eller så saknar texten riktning.

Jag låter AI läsa några av våra kapitel. Vill att den ska bekräfta att C:s texter behöver ändras. Kanske rent ut säga att han inte har det som krävs, att jag borde söka mig till en annan partner.

Svaren är för nyanserade för att jag ska vara nöjd. En del lutar tvärtom åt att hans skrivande är det som verkligen lyfter manuset.

Jag förklarar vad jag försöker göra i mina kapitel och ber AI läsa igen.

Till slut ber jag den ranka alla kapitel efter hur bra de är.

Skärmen visar det svart på vitt. C:s samtliga texter uppradade i toppen och mina på rad längst ner.

Jag måste ha gett ifrån mig ett ljud, för två av männen i byggkläder vänder sig om.

Samma kväll ringer C. Jag är mjukare och ger honom beröm.

Han låter glad, men misstänksam.

Senare tänker jag att han kanske använt AI och att de därför rankas högre. AI gillar AI.

Det har han inte.

Istället bestämmer jag mig för att jag står för strukturen och han får karaktärerna att leva.

Får medhåll från både AI och C.

Nästa eftermiddag dricker jag kaffe på Ringvägen med en ganska mycket äldre vän. Vi sitter med jackor på och lutar oss mot en glasruta. Bara de översta grenarna i allén har sol kvar.

Han tycker att jag ska träffa hans son, att vi delar många goda egenskaper.

Det kan jag absolut göra.

Sedan frågar han hur det går med allt. Relationen. Jobbet. Träningen.

Jag svarar något ohörbart.

Han frågar inte. Han säger bara att jag liknar sonen. Att vi tycker att vi är femton procent bättre än alla andra.