Kulturklubben

Ett uppdrag med en kund tar slut. En kärleksrelation tappar fart.

Har mer tid.

Går med i en klubb för kultur. Dans, opera och annat.

Jag minns en tanke om att Kungliga Operan skulle bli min hemmaplan. Men så har det inte blivit. Jag har inte sett något sedan en julkonsert för tio år sedan.

Våroffer av Stravinskij. Första raden. Våra ansikten är strax under scenens nivå. Vi hade kunnat vara ännu ett nervöst element för de som spelar. Men ingen bär kjol. Kostym på männen. Kvinnorna har långa svarta byxor, flera med svart linne och ett skirt genomskinligt tyg över armarna.

Studerar deras ansikten, går från en till nästa. Funderar på om det går att se att de är musiker. Om det går att se att de bor i Stockholm.

Ibland efter ett mer intensivt parti skickar någon av de som spelar ett leende till en annan som spelar samma instrument. Den andra bekräftar och tittar ner i noterna. Percussionisterna har långa pauser. Violinisterna betydligt kortare.

Högre upp på balkongerna ser publiken mer polerad ut än vi. Ett leende från dirigenten eller ett stycke som håller på oväntat länge får dem att le. Även vi framme vid scenen är med på noterna.

Vi är sex personer som inte känner varandra men sitter tillsammans. Biljetterna är gratis. Vet inte exakt hur klubben fungerar.

Vi pratar trevande i pausen och efter föreställningen. Senare fortsätter de andra mot Gamla stan. Inte jag.

Men redan några dagar senare har jag biljett till Dansens Hus och ser Theatre of Dreams. Vi är åtta personer. Några känner jag sedan förra gången.

Föreställningen gör något med oss och efteråt följer jag med till Bar Oas och dricker vin och sedan taxi till Bambi på Södermalm. Baren ligger nära där jag snart flyttar in i min nya lägenhet och jag tänker att det är lika bra att få bra kontakt med dem som är i området från början. Därför sitter jag kvar med personalen när de andra gått och pratar efter stängning.

På torsdagen tänker jag samma sak. Bäst att etablera mig i området. Jag ska bara hinna vara barnvakt på Mariatorget, därefter går vi till Maran bar som smygöppnar på Ringvägen. Vi avslutar på Duvan, där vi är kvar bakom låsta dörrar till klockan fyra på morgonen och leker charader.

När jag vaknar säger jag till mig själv att allt är bra. Jag har mindre att göra just nu.

Samma kväll går Melancholia på Operan. Jag har även rekommenderat min vän G till klubben och får veta att han nu är med. Åtta biljetter har gått ut till medlemmar, varav en till mig och en till G.

När min vän ringer på eftermiddagen och frågar om klädsel låter han betänkligt berusad. Jag säger till honom att om han redan börjat dricka bör han ta det lugnt tills vi träffar de andra. Jag vet att han blir stött. Som att jag säger att han får mig att se sämre ut.

Samtalet jag får en timme innan vi möts utanför Operan tyder inte på att det har haft någon effekt och när vi träffas i Kungsträdgården är det bara han som pratar. Jag försöker, men känner att jag inte har mycket att säga.

”Du kan väl ta det lite piano i alla fall”, säger jag.

Vi möter upp de andra. Ett par av dem har jag träffat tidigare. Jag presenterar min vän och vill att tiden fram till föreställningen ska gå snabbare.

Jag säger till mig själv att jag överdriver, men i mina ögon tar min vän det allt annat än piano. Han är i öronen på de andra och det är en tvåvägskommunikation där han pratar och de andra frågar vad det är han säger.

Jag andas och säger till mig själv att han väl knappast är den första som är berusad på Operan. Men tycker mig ändå se att de andra är besvärade.

När vi går ner mot andra raden på parkett säger han i mitt öra att han fått i sig för mycket.

Efter första akten går vi mot baren och G ställer sig i kön. Jag fortsätter istället upp till Guldfoajén och går ut ensam och ställer mig på terrassen. Ännu en vy av Stockholm. Tillfälligt uppehåll i regnet. Slottet på andra sidan. Par i sjuttioårsåldern som också tar luft.

Efter några andetag får jag dåligt samvete och ringer G. Jag säger att vi möts i Guldfoajén.

Där står även de andra i en cirkel.

Jag ställer mig kort i kön till Guldfoajéns bar men går ur den. Ställer mig utanför cirkeln och tvingas be dem att släppa in mig för att jag ska bli en del av den.

Mannen som står bredvid mig, som jag pratat med tidigare i klubben, har något smuts i pannan. Det ser ut som en liten bit fågelskit. Kanske har han också varit ute. Ingen annan verkar låtsas om det. Men det kan inte bara vara jag som ser det.

Drar mig till minnes en lunch med en investerare som fått sås på lammullströjan. Alla såg det då också. Jag var den som sa till honom. Det förbättrade vår relation. Minns också ett mingel med en bokförläggare och hans medarbetare där jag stod och tittade på en lång snorkråka som fastnat i hans ena näsvinge. Den hängde ner en centimeter och vägrade släppa taget. Ingen av hans medarbetare sa något. Den gången sa inte jag heller något. Det minglet avslutades snabbt.

Jag säger till mannen att han fått nåt skit på pannan. Jag säger inte ordet fågelskit.

Han tar på det med fingret, ser sedan på fingret och blir mer illa berörd än jag trott. Springer ut på toaletten. När han kommer tillbaka pratar vi inte.

De andra vill dra sig tillbaka till platserna för andra akten.

”Helvete, jag trodde det var slut”, säger min vän i örat på mig.

Jag säger att han och de andra kan gå i förväg.

Kön till baren i Guldfoajén är nu tom. De sista går ut.

Jag köper ett glas vitt vin som jag får skynda mig med eftersom klockorna ringer. Köar till toaletten, hör klockorna ringa för andra och tredje gången, dricker upp vinet inne på toaletten och är bland de sista tillbaka innan andra akten börjar.

Den är bättre än den första. Den skyddade, borgerliga miljön på scen drabbas av hot från universum. Dimensionerna blir tydliga och jag kan känna hur något inom mig expanderar. När percussionisterna slår allt högre släpper jag ut en ljudlig suck.

Efteråt promenerar vi till Gyllene Freden och sedan Södermalm.

Jag är trött och hamnar några steg efter medan min vän G underhåller de andra och får dem att skratta. Han har nu gjort flera vänner.

Jag har redan börjat ställa in mig på att gå till gymmet imorgon.

Stannar ändå till stängning, som kompensation för att jag varit sur.

För att jag har tid att bli besvärad på Operan.