De bästa festerna

Det finns en familj på Mariatorget som håller de bästa festerna.

Anledningen varierar. Dop eller årsdagar.

Jag åker in till stan på fredagen för att jobba och gå på festen.

Augusti är snart slut.

Jag har köpt en lägenhet, men har ännu inget tillträde. Efter att ha promenerat Östermalms alla gator under sommaren har jag återigen köpt på Söder.

Jag stryker förbi lägenheten på kvällen. Ser upp mot tända ljus. Ett fönster står öppet. Tar ett foto. Skickar till mina föräldrar. Han som fortfarande bor där verkar trivas.

Det lugnar mig.

Tar ett ensamglas i Vasastan, länge sedan.

Kortet nekas när jag ska betala.

”Kan det vara så att jag har för mycket på kortet?” säger jag.

Servitrisen stirrar på kortläsaren.

”Det var en gubbe framför mig som sa det en gång”, säger jag. ”Tyckte det var kul.”

Nu förstår hon skämtet.

När jag själv blir gubbe kommer jag inte att behöva förklara mig.

Går till Polhem och sedan Bambi. Mörkt inne på Bambi. Bra humör. Folk jag känner från förr. Deras ansikten dyker upp i mörkret som ur mitt inre.

Det pratas politik. Vänsterpartiet. Centerpartiet. Folkpartiet. En tjej berättar att jag är dåligt informerad. Centerpartiet vill inte alls att vi flyttar ut på landet. Synd. De hade kunnat få min röst.

Jag får en liten öl. Festen är imorgon. En galopp är att vara ansvarstagande.

Andra här ska till festen. Ingen pratar om det.

Lördag. Ruskväder. Vaknar av regnsmatter.

Ligger i en säng på Hotel Ruth.

Jag har varit på fester som gått till historien, på gott och ont. Jag var med när Jean-Claude (Kulturprofilen) hade sitt ökända Forum.

Alla fester genom åren.

Den ikväll går inte att jämföra.

Mitt på dagen möter jag C. Han är inte inbjuden och inte intresserad. Han och jag har börjat skriva en roman tillsammans. Feelgood-genren. Det känns lättare att vara två som skriver. Vi sitter en timme och pratar.

Jag går tillbaka till Ruth och byter om.

Runt Mariatorget finns en del pampiga sekelskifteshus, men de flesta våningarna är enkla.

Våningen där festen hålls är undantaget. Varje möbel, varje matta, varje handtag har skulpterats som ett konstverk.

Jag minns hippiebarerna mellan Vesterbro och Frederiksberg, den flummiga, hemgjorda mosaiken över väggarna. Det här något annat: konstnärligt, men stramt.

Två timmar senare, fortfarande eftermiddag, hukar artisten framför oss, med örat intill stallet på en nylonsträngad gitarr.

Gästerna har tystnat. Musiker, skådespelare, politiker, författare, modeller och diplomater sitter i soffor och på golvet.

Utanför pågår dagen. Halvmaran. Det regnar.

Det som händer hamnar inte på Instagram. Fel plats, som att lägga sina smycken i en plastkasse.

Gästerna trängs mot burspråken. Utanför rör sig det lummiga Mariatorget närmare. Musiken och sorlet gör det nästan omöjligt att höra varandra.

De som kommit i par delar upp sig. Nya bekantskaper står tätt ihop. Ansikten så nära att läppar nuddar främmande kinder.

Skönheten är så koncentrerad att den inte längre är en valuta.

Festen pågår alltid till morgonen. Men kvällen avbryts.

Något har hänt.

Gästerna skingras till olika efterfester.

Energin finns kvar. Några fortsätter till en tredje adress.

Det fanns en handfull författare där. De har skrivit om festerna förut.

Men ingen skriver ut det.