Vad jag lärt mig av Gärdet

Flyttar ut från lägenheten på Gärdet. Efter en månad har jag lärt mig något. Inte om Gärdet, utan om Stockholm.

Ge mig ett område i den här staden och jag ska ge dig samma sanning.

Det spelar ingen roll var. Kungsholmen, Hökarängen, Östermalm, Södermalm, Gubbängen, Sköndal, Ekhagen. Ja, även Rinkeby. Jag har aldrig träffat någon i Stockholm som inte är patriotiskt förälskad i området där de bor.

Det enda problemet de upprepar är att de inte förstår varför inte fler av deras vänner flyttar dit.

Min enda tidigare vän på Gärdet, G, har nu flyttat härifrån. Inte för att han ville. Han har istället blivit Kungsholmens nya förespråkare. Efter en promenad runt ön jämför han Kungsholmen med Rom och Mallorca.

Eftersom G inte längre bor här får jag en introduktion till Gärdet av en bekant genom jobbet. Vi går till Stockholm Glass- och Pastahus, Tessinparken och delar en bulle på ett litet kafé vars namn jag inte bryr mig om att söka upp nu. Inte dåligt, men den där tysta kvarterskänslan blir som ytterligare en person i rummet. Någon jag inte vill umgås med.

Resten får jag upptäcka själv.

Maj med blommande träd hjälper till. Varje dag kommer jag tillbaka till de stora gula huskropparna. Det funkis-utopiska.

När S sover över och frågar hur många som bor i huset svarar jag ironiskt: 5000. Och på frågan om hur många våningar: 25.

Här finns gator jag aldrig gått på, vilket sällan händer i Stockholm. Pratar med en handfull människor. Alla lyckas på något sätt uttrycka den patriotism som den här texten ska handla om.

Det ska sägas ärligt. För mig har Gärdet aldrig riktigt dragit. På samma sätt som jag gillar Kungsholmen för att det ligger nära Vasastan gillar jag Gärdet för att det ligger nära Östermalm och Djurgården.

Men jag har trivts bättre än jag vill erkänna.

Jag landar nu tillfälligt i Bromma. Lätt att försvara och bygga murar kring. Men det har ingenting med villaträdgårdar att göra. Samma syndrom finns överallt i Stockholm, oavsett tunnelbanestation.

Folk älskar den bit jord de står på.

Det här är inte allmänmänskligt. Snart åker jag till Italien. Jag har aldrig träffat en italienare som trivs.

I Milano bor man för att jobben inte finns någon annanstans, i Florens tycker man att staden sitter fast i det förflutna och i Rom tycker man att Instagram förstört staden för alltid.

Det finns bara en grupp som älskar Italien och vill att fler ska flytta dit.

Stockholmarna.