Vid vilken tidpunkt började du känna dig ensam

Jag reser norrut.

Först Umeå.

Kulturhuvudstad 2014, vad det nu betyder. Ett fint bildmuseum finns i alla fall. Gratis dessutom. Alltså goda värderingar från högre ort. Eller patriotism, vilket väl är vad konsten användes till förr.

En AI-utställning på övre plan. Filmer från Kenya där människor annoterar videoklipp. Markerar och beskriver, tröttlöst, vad föremålen framför bilarna är. Drömmen om ett nytt, mer objektivt seende genom AI känns allt längre bort.

Solen skiner. Kvällen blir blöt. Först på Bodegan och därefter nattbastu.

Jag tar smällen dagen efter. Säger flera gånger till mig själv att det var värt det.

Nästa stopp är Skellefteå.

Min släkting grundade staden. Nils. Präst, bankman, familjefar.

Jag för en dialog med mig själv om hur jag ska skryta om det. Hur jag inte ska skryta om det.

Beslutar mig för tyst släktforskning.

Går till stadsmuseet. Hittar en del. Säger inget.

Två timmar före bussen till Piteå sätter jag mig på ett sommarkafé nära kyrkan där han predikade.

En bit bort ser jag en präst på en bänk. Han läser i en bok men tittar upp med jämna mellanrum.

Jag går fram.

Han berättar att han sitter där för vem som helst som vill prata.

Nu säger jag det.

Och han vet mycket väl vem Nils var.

Allt jag vill säga låter jag försiktigt sippra fram.

Till slut har jag sagt allt.

Vi pratar i solen tills han behöver gå på toaletten. Sedan går vi tillsammans bort till prästgården. Han visar rummet där hans dotter Anna målade. Vi går till kyrkans bakre rum. Han visar mig var Nils stod.

När vi skakar hand har jag missat bussen.

Fått mitt ego struket utan att ha förlöjligat mig.

Anser jag då.

Piteå nästa.

Staden som visat sig ha fått för höga förväntningar.

Pensionatet där jag ställer ner min väska håller restaurangen stängd. Värden är övertrevlig, som att hon ser besvikelsen i mina ögon.

Jag hamnar på den typ av huvudgata som alla svenska städer har.

Drottninggatan finns även i Stockholm. Skillnaden är att här finns ingenting utanför.

Värden ger mig skjuts till en konsert.

Äldre människor. Trä. Väggbonader.

”Vid vilken tidpunkt började du känna dig ensam?” frågade en vän efter att jag en sommar gjort en ensamresa till Tromsø.

Denna gång infaller den under den enda mörka timmen mellan tolv och ett i Piteå. Promenaden tillbaka till pensionatet.

Den kulminerar på bussen mellan Piteå och Luleå.

När semesterdagarna och hotellkostnaderna inte blir till den vila de rimligtvis borde bli.

Jag jämför med en stuga söderut. I sällskap med någon jag gillar. Färre resdagar.

Jag tröstar mig med att Stockholm blir bättre när jag ser något annat.

En märklig tröst.

I Luleå hamnar jag i ännu ett höghus.

Det verkar som att alla norrländska städer ska ha ett sådant.

Från fönstret ser man den taggiga granskogen och den mörkblå Bottenviken.

När jag lämnar staden står huset kvar bakom mig.

Som en modern herde över fåren.

Jag reser hem med mer av den norrländska skönheten än jag hade när jag kom.

Men också med en annan tanke.

Stockholms verkliga identitet har väldigt lite att göra med Centraleuropa eller New York.

Stockholm är södra Norrland.

Samma granskogar.

Samma mörka vatten.

Samma ensamhet.

Skillnaden är att den i Stockholm skyms bättre av människorna.