Way out west

Förmiddag i Göteborg.

Vaknar bredvid en gift kvinna. Och en musiker.

Fler sängar i de andra rummen. En person i varje.

Vi bor i ett sjuttiotalshus på en vacker gata. Inifrån är lägenheten mysig. Bra författare i bokhyllan, terrakottakrukor med växter som tar plats och ljusa böjträstolar.

Ett fönster står öppet. Bortom parken hörs festivalen igen.

Jag åkte hit via Karlstad. Tog en öl under tågbytet där.

I Karlstad renoverar de vägen framför stationsbyggnaden. Gruset dammar när jag går över gatan och in på ölhallen.

Jag tvekar en sekund innan jag beställer. Vet att min stockholmska, som verkar ha blivit mer utpräglad med åren, kan väcka något.

Värmlänningen bakom baren blinkar inte. Det finns bara en av oss som dömer.

Ovanför honom på väggen står ölsorter skrivna med lila, grön och rosa krita.

Jag har svårt att välja. Men det är bra för nacken att titta uppåt och inte ner i mobilen. ”Kan du hjälpa mig? Något lagom spännande.”

”Nummer två”, säger värmlänningen. ”Den är gjord här i stan. Hantverksmässigt.”

Han har sett mig. Det är vad jag vill under min halvtimme i Karlstad. Samma som när jag är på en flygplats. Sauerkraut ska ätas under en mellanlandning i München. Belgisk öl ska drickas i Bryssel.

Kisar upp mot krusidullerna under nummer två.

IPA. 130 kronor. 6 %.

130 kronor för en öl. Dyrt. Inte minst nu när lägenheterna står högt i pris och jag står utanför marknaden.

”Oj, 6 %”, säger jag. ”Det är ganska starkt.”

Orden ringer falskt.

”Det klarar du”, säger värmlänningen.

Han verkar ha tagit mig på orden. Eller så är han bara artig, låtsas inte höra att jag i själva verket menar priset.

”Sant, det borde jag fan klara.”

Sätter mig på den smala, varma trottoaren mellan den uppbrutna gatan och tågstationen.

Rakt framför mig sitter en man i min ålder med hörlurar och kortärmad skjorta.

”Ska du också till Way Out West?”

Han tar av sig lurarna och ser på mig.

”Ska du också till Way Out West?”

Han skakar på huvudet. Han bor i Karlstad. Har flyttat tillbaka efter några år i Stockholm. Barn på väg.

Vi pratar utan stopp i tjugofem minuter. Sedan måste jag gå.

Han sträcker fram handen. ”Tack för att du började prata med mig.”

Jag tar hans hand. Vi presenterar oss.

Går mot tåget. Joggar sista biten.

Varm i kroppen.

Tre dagar tillsammans med skivbolaget jag åker med. Musiker och kändisar inne på ”vippen”. Alla med en anledning att vara där.

Prata med folk. Säg det du menar.