Internet har ätit upp sig självt

Jag bor tillfälligt vid Fridhemsplan. Runt hörnet passerade jag en ateljé. I skyltfönstret sitter ett citat, skrivet direkt på glasrutan.

Viktor Shklovsky, rysk litteraturteoretiker, 1917:

“Vanans automatik förtär arbetet, kläderna, möblerna, hustrun och krigsrädslan. Om hela komplexa liv levs omedvetet, är de som om de aldrig hade varit.”

Jag förvånades av att se orden här. Det tog mig tillbaka till studierna i Lund.

Shklovsky är inte särskilt känd utanför litteraturvetenskapliga kretsar, vilket är märkligt eftersom han beskriver något så fundamentalt att man undrar hur folk på Sankt Eriksgatan klarar sig utan honom. De klarar sig förmodligen inte.

Hans tes är enkel: vi slutar se det vi ser för ofta. Vanans automatik ersätter upplevelsen med igenkänning. Vi ser silhuetten, inte tinget. Och när vi slutar se – slutar vi i någon mening leva det vi lever.

Eller så är det därför de bor på Fridhemsplan. För att slippa det förväntade. Men även Fridhemsplan försvinner efter några veckor.

Konstens uppgift, menade Shklovsky, är att bryta den automatiken. Göra det bekanta främmande. Förlänga perceptionen så att vi tvingas närvara. Han kallade det ostranenie – defamiliarisering. Att göra stenen stenig igen.

Jag tänkte på internet när jag stod där vid skyltfönstret. Jag tänker allt mer på internet.

Låt mig försöka se det för första gången.

Jag skriver till en AI-agent: boka ett möte med Estelle på torsdag. Inom sekunder är det gjort. Kalendern uppdaterad, inbjudan skickad.

Men vad hände egentligen i det ögonblicket?

Något försvann. Inte mötet – det finns nu i kalendern. Det som försvann var mellanrummet där jag brukade existera: att öppna kalendern, se att torsdag ser ut på ett visst sätt den här veckan, märka att jag är trött och kanske borde tacka nej.

Incheckningen med mig själv som aldrig skedde.

Bättre så. Kanske.

Internet har alltid rört sig i den riktningen.

Web 1 var något vi faktiskt såg. Konstigt, obegripligt, krävde initiativ. Man surfade – med känslan av att röra sig genom något okänt.

Web 2 gjorde det smidigare. Algoritmer lärde sig vad vi ville ha innan vi visste det själva. Vi började använda internet utan att längre vara närvarande. Som Shklovskys soffa som dammas utan att någon minns det.

Web 3 lovade att ge makten tillbaka till användaren. Det blev ett kasino för digitala tillgångar. En ny sorts osynlighet. De flesta, även jag, stod utanför.

Och nu Web 4. AI som tolkar mina intentioner, agerar i mitt namn. Så kraftfullt att jag och många andra slutat sova. Kreatörer och kodare flyttar berg utan friktion.

Det smidiga dödar upplevelsen. Det är Shklovskys mardröm.

Det pratas om ett nytt iPhone-moment. Ett skifte så stort att allt förändras – hur vi arbetar, tänker, lever. Jag fantiserar istället om ett Shklovsky-moment.

Jag söker på Art as Technique. Essän finns tillgänglig i sin helhet, är inte särskilt lång och jag läser hela. Sedan ber jag Claude sammanfatta den och läser även sammanfattningen.

Shklovsky jämför prosa med lyrik. Prosan ser han som omedveten – som att marschera med musik. Poesin, på rätt sätt, är att röra sig genom något okänt.

Vad krävs för att internet ska ha ett Shklovsky-moment?

Jag skriver några rader till Viktor Shklovsky. På den tiden gillade de brev. Ber Claude svara i hans ställe:

“En maskin som lärt sig alla mönster kan inte bryta dem. Den kan imitera störningen men störningen måste vara äkta för att fungera. Ni frågar om AI kan göra stenen stenig. Men ni har byggt en maskin som känner igen stenar. Det är problemet, inte lösningen.”

Blir nedslagen av svaret. Prompten för svag. Men det finns något Viktor inte kan ignorera.

En språkmodell läser en jobbannons och förstår inte bara nyckelorden – den förstår vad det är att söka jobb, att hoppas, att bli förbannad. Den läser ett mejl och uppfattar tonen, tvekandet, det osagda.

Det måste vara ett Shklovsky-moment inifrån tekniken. Inte människan som ser stenen igen – utan maskinen som för första gången ser det steniga i stenen.

Jag behöver ingen bekräftelse. Jag ser ut mot Kronobergsparken. Ser Shklovskys tunga steg uppför backen. Tur, tänker jag, att de satte hans ord på skyltfönstret.

I Lund läste jag Shklovsky som ett manifest. Femton år senare läser jag honom som diagnos.

Internet har mestadels marscherat de senaste tjugo åren. Jag fantiserar om att musiken tystnar. Att stenen blivit stenig. Att jag åter surfar internet för en kort stund.

Viktor Shklovskys essä Art as Technique publicerades 1917. Sök på titeln. Den är värd tjugo minuter.

Bilden högst upp i artikeln är skapad via min app Reduktion.ai ett verktyg för redaktionella illustrationer.

Om du gillade det här, dela med någon som skulle uppskatta att läsa. Och prenumerera för fler essäer varje vecka.