Neapel

Jag har kvar packningen från midsommar när jag åker ut till Arlanda. Samma bagage som jag hade på ensamresan i Norrland. Den vita rocken som jag gick runt med i Skellefteå, som om jag skulle köpa stan. Och en tjock kashmirtröja.

De kommer vara obsoleta i ett kokande Europa. Men jag har ingenstans att lägga dem.

Jag oroar mig för alla myggbett på mina ben. För att de ska svälla i solen och göra ont när jag går. Tanken på att uppfattas som gammal.

Jag hade också hellre åkt tåg eller bil än flyg. Men jag får acceptera. En transport.

Neapel.

Vi hinner en kväll där innan vi ska vidare.

Mitt svenska sällskap möter upp några napoletanare jag känner.

De är från en annan tid. Då D fortfarande levde. Jag minns hur jag stod där i den kalla, fulla kyrkan i Neapel och hörde hans äldre bror hålla tal.

Nu möts vi igen. Men ingen har planerat något. De ursäktar sig för jobb och följer inte med oss ut i natten. De har redan betalat för middagen när vi ska gå.

Nästa dag.

Ischia.

Två dagar.

Hade gärna stannat längre.

Tillbaka till fastlandet. Hyrbil till en by i bergen norr om Agropoli. Vårt sällskap är stort som ett bröllop utan att någon ska gifta sig.

Något måste firas.

Vin till lunch. Kallskuret. Pasta. Secondi.

Jag optimerar för mycket i Stockholm.

Nätterna här slutar sent.

Varje dag börjar med ett motstånd, men jag lär mig snabbt att det är överkomligt.

Ny söt frukost.

Kaffe. Sol. Bad. Öl.

Efter lunch är allt från gårdagen förlåtet.

Sista dagen. Tillbaka i Neapel.

Jag klämmer in mig på en soffa i rummet jag inte betalat för. Känner att jag snyltar, men säger inget.

Jag äter inte hotellfrukost med de andra. Istället går jag ut.

Trettio grader.

Ändå fläktar luften mot huden.

Dricker kaffe. Äter ett typiskt bakverk. Går in på en innergård för att se ett barockpalats som sägs ha byggts för vanligt folk.

Ute på gatan igen. Där en bit fram syns en fruktaffär.

Vill plötsligt få reda på hur det känns att sätta tänderna i en frukt. Jag behöver inte ett kilo så jag testar med en euro för en nektarin.

Det går bra.

Jag frågar om jag får tvätta den.

Frukthandlaren visar in mig. Längst in, dit solstrålarna inte når.

Jag sträcker in händerna under det kalla vattnet.

Tvättar nektarinen.

Sedan händerna.

Inte tillräckligt, tycker den gamle mannen. Han tar mina händer och för dem djupare in under kranen. Tvättar dem. Tvättar mina armar.

Vattnet kyler.

Jag ler. “Buono.”

Han håller om mina armar. Pekar på mina axlar och mitt brösthår. “Bello.”

Mina armar svalkas fortfarande under kranen.

I hans händer.

De stryker längre upp. “Bello.”

Är det något annat än godhet han vill visa så kommer han undan med det. Luften, doften, kylan, ljuset har mig i sitt grepp.

Måste tillbaka till hotellet.

Ren. Svalare.

Jag skickar ett sms om vad som hänt. Hinner ångra att jag delade upplevelsen.

Får snabbt svar.

Väntar med att läsa.

Biter i frukten.