One for the road

Två uteliggare närmar sig varandra. Smutsiga byxor. Brunbrända händer och ansikten.

”Har du varit på Kanarieöarna?” frågar den ena på pilsnerstockholmska.

Den andra uppfattar inte skämtet.

Spelar ingen roll. Nya skämt.

Jag hör min egen andning. Känner värmen i skorna. Borde kanske skaffa ett par sådana där flotta Birkenstock i mocka. Eller de billigare kopiorna på Zara.

Hjälper M att skicka tillbaka ett paket. Det är i sista minuten och Coop-killen säger att jag måste skriva ut streckkoden.

Jag behöver en printer.

Går mot Medis.

Skriver ut på Tranströmerbiblioteket.

En kvinna täcker printern. Hon tittar bakåt mot mig. ”Kan du hålla avstånd.”

Jag blir så förvånad att jag står kvar. ”Jag håller också på.”

Hon stirrar snett ner i skrivaren. Vänder upp blicken. ”Håll avstånd.”

Jag nickar. Tar ett steg bakåt. Upptäcker att jag missat ett moment. En QR-kod. Instruktionerna står med stora bokstäver. Jag följer tre steg. Klart.

Hennes pappersbunt trycks fram ur skrivaren.

Jag sneglar över hennes axel.

Inbjudningar till ett bröllop. Ett trettiotal.

Dåligt med syre.

Sedan mitt papper.

”Där var nog mitt,” säger jag.

Hon håller undan högen och kliver åt sidan. Håller in armbågen mot kroppen.

Jag fiskar upp mitt papper.

Kommer ut. Drar ett djupt andetag. Hade fått beröm på yogastudion.

Tiden står stilla.

En öl knäcks.

Hon som sa för några veckor sedan att hon ogillade Södermalm. Jag förstår henne. Jag ser med hennes ögon.

En man med mobilen på högsta volym. Scrollar TikTok. En amerikansk röst säger att det enda den moderna kvinnan gillar är det som börjar på P och slutar på S. ”Pilates.”

Får ångest över att jag skulle säga någonting lika dumt på TikTok eller på TV.

Men varför skulle jag säga något på Tiktok eller på TV?

Jag skakar på huvudet. Blev jag inte darrig på rösten senast när jag skulle presentera mig i ett Zoom-möte inför fyra personer?

Sankt Paulsgatan.

Mariatorget.

Vibekodar en datingapp. Jobbar. Får ont i nacken och i bröstryggen.

Åker ut till skärgården.

Gör samma sak.

Jobbar. Simmar.

Fiskar.

Det var länge sedan. Båten glider fram framför vassarna. Vobblerns krokar rasslar.

Känner egentligen inte för att se en gädda böja sig in och ut.

Vi får några abborrar från bryggan.

Känner mer med fiskarna än vad jag gjorde förr.

Och med maskarna.

Tvättar händerna.

Ser en story på Instagram.

En kille någonstans i USA stoppar en mask i munnen på en fisk han ska släppa tillbaka.

”One for the road,” säger killen och kastar ner den i vattnet.

Spolar tillbaka och ser den en gång till.

Åker in till stan igen.

Äter middag på China med J. Han kritiserar mig. Lite för mycket, tycker jag. Relationen med S. Mina flyttplaner till Östermalm. Min allt smalare midja. Mitt bloggande. Han har fått för sig att jag skriver med AI. Jag berättar att det inte är så. Det borde han se om han läser. Han vill inte läsa.

Mitt i avbryter jag honom och ber honom vara lite positiv. Det håller i sig i en kvart. Istället är det jag som ger med mig. Bekräftar att jag ska söka terapi, lägga på mig några kilo och flytta dit jag hör hemma. Det är lättare.

Följer vädret. Krigen. Branden i Norska Drammen.

Scrollar.

Där är den igen. Pojken, fisken och masken.

”One for the road.”

Den gör mig oväntat glad.