Uppsala

Åker på konferensen WASP. Familjen Wallenbergs AI-satsning. Jag är åskådare, eller imposter.

Det är också min hemstad, Uppsala.

Passar på att gå till Ofvandahls Hovkonditori under en paus. Servitrisen ler. Jag är nära att säga att jag praktiserade här för tjugofem år sedan. Gör det inte.

Istället hör jag mannen bakom mig skjuta sitt skott. Han brukade fika här för trettio år sedan.

Mycket sval respons.

Gissar att ingen berättar minnen för bagaren som plockar bakom henne.

Det kryper i mig.

Att lyssna på konferensens föredrag är som när jag någon gång går i kyrkan. Det mesta går över huvudet, men det finns ljusglimtar. Som när en robotforskare pratar om hur enkelt text och bild är att använda som input för AI-styrda robotar. Men hur hon försöker få känsel och doft att fungera.

Komplicerat. Tidskrävande. Och hela tiden etiska problem. AI som används av regeringar och militär. Instruktioner som ryms i så kallade black boxes, otillgängliga för allmänheten. Påverkar försäkringskassans beslut eller vem som blir måltavla för en drönare. Treåringar med plastleksaker misstas som beväpnade. Det har hänt. I Holland ledde en illa skriven algoritm till att utlandsfödda diskriminerades systematiskt. Regeringen fick avgå.

En del smarta människor. En del vana talare. Andra mer nervösa. Svårt att inte bedöma och döma den som står på scen. Ibland berättigat. Som när en doktorand börjar med en jämförelse mellan en insekts fyra ben och människans två. Och fortsätter liknelsen. Inte bara jag, med en pappa som är insektsforskare, vrider på mig. Insekter har sex ben.

Människor i Uppsala är byggda annorlunda än i Stockholm.

Minns det när jag flyttade till Stockholm. Toleransen för att inte veta var hög. Nästan att föredra. Jag häpnade över det.

Minns också ett pubquiz på Söder där jag hamnade i lag med andra från Uppsala. Plötsligt satt jag bland människor som kunde alla referenser till Seinfeld, Northern Soul, historia och naturvetenskap. Vi fick alla rätt.

Skrytigt.

Tillbaka i Stockholm, med denna höga svansföring, hamnar jag på middag för fyra. Blir irriterad över något S säger. Att tunnelbanan borde byggas i Rom utan hänsyn till historien under marken. Jag protesterar. Hon vill inte ge med sig.

Tar med mig det hem.

Upptäcker att det inte alls är sommar ännu. Har lurats av magnolian, vars blommor slår ut innan den fått blad. Fryser.

Letar efter en car coat. Märkligt att jag burit sådana i flera år utan att veta vad de heter.

Möter upp två vänner på Caffé Poli på Kungsholmen. Har lovat att gå dit varje vecka trots att jag inte längre bor där. Vi är en trio från en tidigare roadtrip genom Europa. En resa där något försvann längs vägen. Vi har inte setts alla tre sedan dess.

Vi trevar efter något som gick fel. Något inte ens en ny roadtrip kommer lösa.